jag sitter och tänker, tänker på hur skönt det var förut när jag bara hävde ur mig allt jag kände. jag skrev ner allt så mina svarta bokstäver hade vit bakgrund. vafan hindrar mig nu egentligen, blir så trött på mig själv ibland. varför skriver jag inte bara ner hur förvirrad och hur jävla konstig den här ångesten är. att inte känna sig tillräcklig. rädd att inte vara tillräckligt bra. efter denna mening har tio tankar flugit upp i mitt huvud men vilka dom är skriver jag inte ner. nått kan bli fel. nått kan gå snett men vad och borde jag verkligen bry mig i så fall? jag vet jag själv läser saker varje dag och kanske tolkar jag dom fel eller så äre precis så som jag ser det. då vill jag inte veta och vet inte om jag själv ens orkar veta. bara låt mina tankar vara i fred. jag vill inte förstöra så jag håller käften. får jag ens tycka eller säga något? bara blunda och låtsas som att allt är helt okey. jag tror du undrar vad jag menar med allt det där. om jag visar det med ett leende om någon ens frågar och säger att allt är bra så tror ju alla på mig, men vad är jag rädd för? rädd att någon ska in och börja gräva bland allt och det blir fel? jag släpper inte in människor på samma sätt längre. svårare att lita på nya människor även om jag själv vill kunna som förut men finns också undantag. jag vet bättre vilka jag kan lita på. tanken av att komma till ett slut en dag med någon jag inte vill mista. usch nu ryser jag och får ont i magen. jag hatar slut. jag är livrädd för sånna slut jag själv inte vill ha. nu läser du hur svag jag är, nu vet du vad jag verkligen är livrädd för. bra eller dåligt det vet jag inte. jag vill ge allt jag har. jag vill bara visa vad jag verkligen har att ge! men jag vet inte om jag är tillräckligt bra..