det sjukt hur en del människor kan få en bryta ihop totalt så lätt.
får en känna sig så värdelös att man bara vill sjunka genom marken.
kan räcka med några meningar, ibland bara ett ord.
det värsta är att man aldrig kommer komma i från det.
man vet att det inte är sista gången man sitter och känner sig helt trasig
och man vet att de inte är någonannan än sig själv som kan rädda en från det man känner då.
även om man önskar det fanns någon som kunde göra något. så finns inte den personen
man vet att det inte är sista gången man känner sig helt ensam.
och man vet man kommer torka fler sånna här tårar. sånna tårar som svider och bränner.
"grattis, du fick mig gråta. du fick mig visa hur jävla svag jag är. hoppas du blir glad nu."
jag vet att vad jag än skulle försöka försvara mig med kommer bli vänt mot mig.
kommer bli förvridet och så fel.
det är bara att hålla käften, tacka och ta emot?
jag försöker men ibland spricker det och då skriker jag det ja känner.
just i det ögonblicket kommer jag alltid på att jag bara gör det värre för mig själv.
för det spelar ingen roll vad jag säger, du tror redan att du har rätt.
jag skulle kunna säga det jag vet du vill höra. hålla med. tacka och ta emot.
men jag bara kan inte.
så istället får du se hur svag jag är.