nu då? jag vill bara ut och lägga mig i en snöhög, kolla rakt upp på himmelen och ligga där tills jag rett ut mina tankar, för jag har trasslat till allt.
varför lovade du mig saker? du höll det ju inte. du svek mig när du sa du inte skulle göra det. men endå är jag beredd att vilken dag som helst ta emot dig med öppna armar. då undrar jag vad är för fel på mig. eller så är det så att du betyder för mycket för att jag ska kunna bara skita i allt, men varför är jag redo att göra det mot dig som inte ens brydde dig när jag var helt jävla förstörd, för det var jag.
kunde inte vara själv för då bröt jag ihop direkt. jag är fortfarande trasig för jag saknar dig, jag saknar hur du på något sätt bara var så lätt.
du fattade redan allt på så kort tid, och allt du lärde mig förstå och fick mig att se saker med öppna ögon.
alla saker vi sa. du var min bästevän, minns hur vi ville bara kunna rota i varandras huven för att tränga in mer och mer. veta allt, inga hemligheter. men på något sätt så visste vi allt utan att behöva säga det.
jag kommer inte glömma mina minnen med dig.
som när jag låg mitt på cykelvägen och skratta åt hur störd du var och du slängde upp cyklen på skylten. när vi stod i regnet ett par timmar och frös ihjäl för båda gav inte upp och då jag sa att jag aldrig kommer sluta tro på dig som person. vi gjorde varandra till bättre personer för vi puscha varandra på det sättet.
och alla dessa minnen som bara fladdrar förbi i mitt huvud nu, det gör ont men ändå är jag glad.
jag kan fast även tårarna finns här le.

jag tänker aldrig sluta hoppas.